Sjukhusvistelse och fler Ragdollfunderingar...

Ja, nu har det ju inte skrivits ett tag här på bloggen så det är många som hört av sig och frågat vad som hänt. Tack för att ni bryr er så mycket!

Samma natt som jag skrev det senaste inlägget här på bloggen om mina sammandragningar så fick jag åka till sjukhuset. Jag fick sammandragningar som började kännas i livmoder och rygg och de kom till en början en gång var 15:e minut och sedan ca. en gång var 5:e minut. Så jag trodde nästan att jag skulle föda. Väntade bara på att de riktiga värkarna skulle komma igång eller att vattnet skulle gå eller liknande. Men som tur var så lyckades läkarna stoppa sammandragningarna så att bebisen kan få utvecklas lite till innan den kommer ut i stora vida världen.
Så först fick jag Bricanyl-spruta *aj*, men det hjälpte bara för stunden och så kom sammandragningarna igen. Så då fick jag ligga på dropp med Tractocile i 48 timmar och det lyckades stoppa mina sammandragningar.
Det är så himla obehagligt att få Bricanyl för man får sådan hjärtklappning och börjar skaka i hela kroppen. Jag fick det förra graviditeten också eftersom jag hade problem med tidiga sammandragningar då också, så jag kände igen känslan väl från den gången. Tur att det inte varar allt för länge i alla fall.
När droppet hade gått klart efter ca. 48 timmar så fick jag flytta till avdelningen som heter Special-BB eftersom läget nu var stabilt med sammandragningarna. Där fick jag bara vara sängliggandes och enbart gå upp för toalettbesök. Usch så ensam och rastlös man känner sig när man ligger där. Men som tur var så såg de en snabb förbättring så jag fick ganska snart upp och röra på mig igen och ta beslutet om det kändes tillräckligt bra för att jag skulle kunna åka hem igen. Och eftersom allt kändes bra så fick jag åka hem igen redan igår kväll. Och jag kände mig överlycklig!
Det svåraste av allt dessa dagar har varit att vara ifrån William. Det kändes verkligen tungt. De kom ju och hälsade på med honom på sjukhuset och då kunde jag inte hålla tårarna borta. Det är ju han och jag som gör allt tillsammans hela dagarna och tanken på att han undrade vart jag tagit vägen gjorde bara ont i mig. Så det är så skönt att vara hemma igen.
Jag fick också två kortisonsprutor så att bebisens lungor får chans att utvecklas lite snabbare ifall jag skulle föda för tidigt. Så nu känner man sig lite tryggare om det skulle bli dags.
Jag försöker vila så mycket jag bara kan, men inte är det lätt inte. Och dessutom är det så mycket som jag känner att jag vill göra innan jag föder. Men man hinner det man hinner...man är ju inte mer än människa.

Tänkte jag skulle skriva av mig lite mer när det gäller tankarna till en syskonras hos Ragdoll. Men just nu är jag så matt så jag får nog skriva mer om det en annan dag. Det jag är väldigt trött på är denna löjliga pajkastning man sysslar med och att man ska utses som en i det elaka gänget bara för att man har en viss åsikt. Alla har rätt till en egen åsikt. Det kan ingen ta ifrån en.
Jag kan bara tänka mig hur det känns för de som har vänner i båda "grupper" och som känner att de slits emellan och nästan måste välja sida. Det ska inte behöva vara så. Man ska kunna har skilda åsikter kring saker och ting utan att för den delen bli osams. Men tyvärr fungerar det inte så.
Hur som helst så tycker jag ni ska läsa mer i S*Krickelins dagbok där man går ut med bra fakta och vad vi uppfödare bör tänka på osv. TACK! Christine för att du öppnade upp mina ögon om vad en syskonras innebär!

Ha det gott!

Martina